Jag var något lite chockad när jag såg en TV-dokumentär om en skola i Danmark för särbegävade barn. De hade inte kommit dit för att deras föräldrar såg dem som broilers och ville se till att ungarna blir världsberömda eller så… Utan för att de var problembarn.

“Beteendeproblem”. En pojke bet de andra barnen på sin förra skola. Sen när de fick komma till en skola med likar så började de få vänner. Hade äntligen nån att snacka med. De levde upp och blev glada och lyckliga. Därför att andra runt omkring dem kunde förstå dem. De fick ett bra liv.

Att jag var lite chockad var för att ett utredningsteam som försäkringskassan hade anlitat för att undersöka mig just hade slagit fast att jag var personlighetsstörd. Ja, det är nämligen så att jag hade fört fram kritik när jag läste på psykologprogrammet och det hade lett till ofantliga problem för mig. Solklar personlighetsstörning. Av en mycket diffus sort dock, visade det sig när jag fick läsa papprena.

Min läkare som är psykiater sa att det är fel, helt fel. Han känner mig mycket väl. Jag är i själva verket mycket intelligent, började han att påtala ganska envist. Jag var ganska skeptisk till om han hade fattat rätt. Eller vad det alls hade med saken att göra, om varför jag är sjuk? Men efter att ha sett programmet om den danska skolan fattade jag. Man kan verkligen få psykiska problem av att vara intelligent. Dessutom har jag upptäckt att min syster som är med i Mensa har fått livskvalitet av att få vänner där…

Så jag uppfattar som ett faktum att man kan bli deprimerad av att vara intelligent. Allting som är utanför den mest strömlinjeformade svenssonindentiteten kan nog vara ett problem.

Hur skulle det vara att leva som hetero i ett land där homo var normen? Där det ansågs att det enda kultiverade sätten att skaffa barn är via adoption eller insemination?

Sen ska jag tillägga att det verkligen finna många andra saker än intelligens som har gjort livet svårt för mig. Men jag hade inte förstått att just intelligens kan vara en minsupost.

Ändå är det sant att min far, som jag tror är nära superintelligent, faktiskt är svårt och kroniskt deprimerad. Han är ett vrak. Han arbetade en gång med prgrammeringen av de första svenska stordatorerna. eller om det var forskning inför det, är inte säker. Men matade dom med etoor och nollor i alla fall. Jag tror att det krävde en hjärna till det

Hursomhelst så har han också framfört kritik. Blivit trakasserad förlöjligad, ställd utanför, helt knäckt. Psykfall.

Om man tänker själv och ser sånt som andra inte ser så kan man få en otacksamma rollen att bli en kritiker.

Men naturligtvis kan ju hans kritiklusta kanske istället klassas som personlighetsstörning? Och sådan far, sådan dotter. där har vi en solklar samvariation. Och detta faktum noterade läkaren i utredningsteamet som ett intressant faktum. Allt annat som jag själv kunde bidra med av förklaringar däremot förbisågs.De var inte vad han ville ha.